Jag väntar vid min stockeld
medan timmarna skrida,
medan stjärnorna vandra
och nätterna gå.
Jag väntar på en kvinna
från färdvägar vida –
den käraste, den käraste
med ögon blå.

Jag tänkte mig en vandrande
snöhöljd blomma
och drömde om ett skälvande,
gäckande skratt,
jag trodde jag såg den mest
älskade komma
genom skogen, över hedarna
en snötung natt.